home
 
work
text
contact

 

Katalogtext åt Therese Szatek.

 

”Kludda i marginalen. Ni vet det är ett utrymme på sidan av pappret där man inte behöver skriva det som står på svarta tavlan. Där kan man rita gubbar och annat som man själv har hittat på. Glöm inte det.” David Sandström.  

Teckning brukar ofta betraktas som den mest direkta gestaltningsformen inom konsten. Man sätter pennan till pappret och drar streck som i relation till varandra skapar en bild. För det mesta blir bilderna till helt intuitivt. Man tecknar där det finns tomma ytor. På alla papperslappar som finns nära till hands. Ett klottrande i marginalen.

Teckningen visar sina misstag och blir till på ett slumpmässigt sätt. Ofta som en förberedelse inför annat arbete, en brainstorming genom handen till pappret. Innehållet formuleras inte i huvudet innan det artikulerats på pappret.  

Therese Szatek tecknar inte på det sättet. Hon planerar sitt arbete långsamt och metodiskt, tar teckningen på allvar. Tecknandet är likaväl en intuitiv process. Ofta leder en sak till en annan. Ibland kan man fråga sig: vad vill du med det här? Men kreativa tankekedjor är inte logiska på det sättet. William Kentridge har sagt 'Often, as a drawing proceeds, interest shifts from what was originally central, to something that initially appeared incidental.'

Den slutgiltiga bilden är summan av ett längre resonemang, en dialog konstnären har fört med sig själv genom att pröva och ompröva olika möjligheter i bilden. Ofta försöker man som konstnär att uppnå en slags jämvikt i en bild innan det blir färdig. Marginalen som David Sandström pratar om är fortfarande närvarande. Den är ett förhållningssätt, och den behöver inte handla om att teckna.  

Vad innehåller tomrummet? Thereses bilder är inte tomma, men de innehåller mellanrum i tid. Vad som hände mellan ett skeende och ett annat. Tystnad. Stillastående pulserande väntetid. Ibland kan jag komma på mig själv med att undra hur många streck de innehåller. En del tecknare har väldigt distinkt linjeföring. Therese är inte en sådan sirlig tecknare, hennes linjer saknar manér, de är där för att förklara hur någonting ser ut. De är långsamma, de är många. 

När jag frågar Therese om hennes teckningar pratar hon om vardagliga saker, att se det stora i det lilla. Hon tecknar objekt eller miljöer som på något sätt intresserar henne. Sällan ser man några människor i bilderna, samtidigt så är närvaron av människor väldigt påtaglig i sin frånvaro. Spåren av människan undersöks. Den öppna väskan blir när den förstoras upp något annat än det den var från början. En tröjärm blir till ett geometriskt mönster som för tankarna till ornament snarare än kläder, eller så hittar hon på naturliga rotsystem till träden som känns så självklara, som en emotionell geografi, så som träden egentligen borde se ut.  

En eftermiddag hälsar jag på i Thereses atelje´. Hon håller på med en stor teckning som hänger mitt på väggen. En björkskog tecknas upp inuti en geometrisk form med en vit cirkel i mitten. Efter ett tag förstår jag att den geometriska formen är en fågelholk och att skogen som tecknats in i holkens innandöme är den skogen som holken befinner sig i. Jag tittar ut genom fågelholken samtidigt som jag inte kan se in i dess innandöme. Teckningen har ett innanför och utanpå perspektiv på samma gång. Någonting gömmer sig för mig. Jag blir intresserad men bilden avslöjar inte sina hemligheter.

Universum består till största del av tomhet. Den mänskliga kroppen består på atomnivå av mera tomrum än materia. Det är ett under att vi håller ihop. Thereses teckningar är för mig ett uttryck för den sortens meningsbärande mellanrum.

Lisa Stålspets September 2009.

 

www.thereseszatek.se