I närvarons mellanrum.

 

För något år sedan så satt jag tillsammans med Lina Berglund i hennes ateljé i Oslo. Hon tog fram något ur en byrålåda och visade mig. Lade en liten ask i min hand. Asken rymde konkava och konvexa linser. De bryter ljuset, de hjälper oss att se. Andaktsfullt så lyfte vi de olika linserna till våra ögon och såg på varandra. Än blev världen liten, än blev den stor. Lina gick och hämtade en annan sak. Ett tungt paket, inslaget i sammet. Jag vecklade upp och lyfte ut en svart oval blank spegel. Den är gjord i obsidian, vulkaniskt glas, säger Lina. Det var ett av de första materialen som användes för att tillverka speglar med.

Jag letar efter min spegelbild I stadens skyltfönster, på blanka ytor, I tunnelbanefönstret när tåget åker in i en tunnel och mörkret utanför skapar en nästan perfekt spegling. En illusion av ett rum på den blanka fönsterytan. Hur gjorde folk innan det fanns speglar överallt? Det fanns en tid då spegeln var något sällsynt man bara såg ibland. På en stilla vattenyta, ibland i en vattenpöl. Man hade små fönster utan glas och det fanns inga silverskedar att spegla sig i. Hur var de människorna? Hur såg de på sig själva? De kunde kanske se sig själva på stilla vattenytor men de kunde aldrig se hur de såg ut i förhållande till andra, i förhållande till rummet de befann sig i. Hur visste de vilket ansikte de skulle visa upp för omvärlden? Eller är det en illusion att vi vet hur vi ser ut?  Som människor som inte är fotogeniska kan vara vackra i verkligheten men fula på foto kan man se helt annorlunda ut i spegeln än i andra sammanhang. Alla de groteska minerna suddar man bort när man ser sig själv.  

På slottet Versailles så finns den berömda spegelsalen som användes av det franska hovet vid festliga tillfällen. Man var där för att se och bli sedd. Rummet var en förstärkning av det sociala spelet. Man kunde se sig själv och de andra besökarna i multipla versioner, som att deltagarna fördubblade sig, att festligheten blev större. Lina Berglunds spegelsal är något annorlunda än den vid Versailles. Den består av delvis övermålade speglar som placerar betraktaren i rummet mitt emellan rummets spegelbild och den målade bilden av rummet. Betraktaren vet att hon står mitt i rummet men hon står även i ett myller av bilder som visar en och samma plats. Det är visningsrummet i dialog med sig själv. Subjektet i spegelbilden har förskjutits från människan till omgivningen. Man står mitt i rummet, svald av sammanhanget, betraktaren är en tillfällig gäst. Rummet har sitt eget liv, som vittne till tidevarvens skifte. Människan blir en del av gallerirummet, en av beståndsdelarna i verket. Senare kommer jag inte vara här, men rummet, huset står kvar. 

Vad är det att måla? Vad gör man när man avbildar något? Man väljer vad man ska ha med i målningen och vad man inte ska ha med. Man väljer hur det ska framställas. Köttigt, skirt eller detaljerat. Lager på lager av färg. Man skrapar och torkar bort. Man lägger till. Man konstruerar en ny bild av verkligheten. En bild som står stilla, man fixerar en synvinkel och ett avstånd till motivet. Blicken ska aldrig mera flacka fram och tillbaka, den vet vad den ser nu. Blicken vet var den står i rummet. Linas målade objekt står så att speglingen i en viss vinkel ligger helt perspektiviskt riktigt i rummet. Den målade bilden blir en spegling av rummet med omålade partier där rummets spegelbild med besökare skymtar fram. Står man på en bestämd punkt och i en bestämd ögonhöjd så går det precis ihop. Alla andra platser i rummet visar en trasig dubbelbild av det avbildade rummet. Så här hade det också kunnat vara. Man är på två platser samtidigt. Minst. Hur många bilder finns det i Linas stora speglar? Linas spegelmålningar är inte målningar, de är tredimensionella, de har en baksida och de har en kropp. Stadigt på sina träben står de i rummet. De är motsatsen till det immateriella, skildrande något flyktigt. De skildrar ett försvinnande.  

Jump cut är en filmteknisk term för när man växlar mellan två väldigt lika bilder så att det verkar som att det filmade motivet abrupt hoppar till och är något man ofta försöker undvika när man klipper film och försöker skildra ett sammanhängande tidsförlopp. 

Jag hörde på radion att forskare vid Duke University i USA har tagit fram en osynlighetskappa med ett ytmaterial som kan böja och leda ljus på så sätt att det ger en illusion av osynlighet. Man utvecklar också teknik för att skapa illusioner, som ridåer av osynlighet som fryser ljuset runt en kropp under en viss tid så att man t.ex. kan peta sig i näsan när man sitter på tunnelbanan utan att någon ser. Man fryser eller stannar ljuset  kring en kropp en liten stund så att det verkar som att individen sitter stilla. Under tiden så hinner man upp med handen och ner. Det måste ge upphov till jump cuts i verkligheten om man inte hinner tillbaka till exakt den plats där man var innan ljuset blev fruset. Ett avbrott i tiden, real-tiden. Man klipper i här-och-nuet utan att ta bort någon tid. Man lägger något annat ovanpå. En annan bild. Lite så blir det när man står framför Linas målningar. Jag är här, sedan är jag inte här.  Jag står i rummet mellan väggarna och bilden av väggarna. 

Lisa Stålspets September 2011.

www.linaberglund.com